Mindre utopi och mer fakta, tack!

RJ2016

Artikeln är publicerad i Smålandsposten 16/2-2016

Ola Palmgren (S) och Henrietta Serrate (S) svarar mig i sitt debattinlägg med påståenden och förhastade slutsatser. I vanlig ordning väljer de att argumentera utifrån känslosamma påståenden snarare än fakta.

I min artikel har jag inte försvarat de rika, så som Palmgren och Serrate anklagar mig för att göra. Jag har bemött deras löst grundade påståenden med empiriska fakta. Jag har lyft fram tankar om att det bästa sättet att motverka fattigdom är att satsa på utbildning för de fattigaste och på att göra okvalificerad arbetskraft kvalificerad. Det är det mest effektiva sättet att begränsa fattigdomen, och det är väl det vi alla vill, eller?

De båda förespråkar en modell där skatten höjs för de allra rikaste i världen, på så sätt ska de allra fattigaste få det bättre. Det låter som en trevlig tanke men är inget annat än utopi. En sådan lösning skulle vara praktiskt omöjlig att genomföra och skulle förutsätta att vi har ett globalt skattesystem, där samtliga länder i världen är överens om detta extra skattepåslag, där samtliga länder är överens om hur denna skatteintäkt ska administreras och fördelas bland de fattiga. Det är inte bara jag som är skeptisk till denna lösning. Inte ens Piketty själv tror att det är möjligt att använda skatteintäkterna för att finansiera sociala projekt som stärker de fattiga, hans enda syfte med skatten är att minska på inkomstgapet mellan de rikaste och de fattigaste. Helt enkelt en skatt baserad på avund, snarare än på en vilja att förbättra tillvaron för de sämst ställda. Världen är så mycket mer komplex än Pikettys modeller, och i denna komplexa värld är inte höjda marginalskatter för de rikaste den bästa metoden. Inte heller fungerar skatten som ett sätt att eliminera skatteparadis i världen. Det bygger på en helt orealistisk tanke att alla länder skulle ha samma skattesatser. Det kommer alltid att finnas länder med lägre skatter, där människor med stora rikedomar vill placera sina pengar. Det kommer vi aldrig att komma ifrån!

Socialdemokraterna vill satsa på lösningar som verkar bra, men som i praktiken inte alls fungerar. Ett tydligt exempel på detta är gratis läkemedel för alla barn som vi nu har i Sverige sedan årsskiftet. Att ge allt till alla gör inte att klyftorna minskar, tvärtom ökar de när de rikaste nu får läkemedel betalda och kan använda sina inkomster till annat. Mycket mer effektivt hade varit att satsa på de som har allra minst, hellre än lika till alla, det blir bara dyr populism.

För mig är denna debatt nu avslutad. Inte för att det inte är ett intressant och viktigt ämne att diskutera, utan för att jag föredrar att diskutera utifrån fakta och realistiska exempel, inte påståenden och fantasier.

Kommentera