Utvecklingen av svensk alliansfrihets politik – Realism och liberalism

jorden_1

Internationella relationer och samspelet mellan stater tolkas huvudsakligen utifrån två teoretiska perspektiv; Realism och Liberalism. Dessa i sin tur har ett flertal underliggande teoretiska perspektiv, eller skolor. Ibland kan det vara minst lika stora spänningar mellan dessa underliggande perspektiv, som mellan Liberalism och Realism.

Realistisk teori ser på global politik som en ändlös konflikt mellan stater. Det är makt och egenintressen som styr politiken. Realismen har en syn på människan som kalkylerande och oberäknelig, och eftersom stater styrs av människor agerar de på samma sätt. Realismen är inte per automatik en krigsfrämjande teori, utan anser att länder ser till egennyttan i första hand och drar sig inte från att ge sig in i militära konflikter för att skydda nationens egna intressen. Kalla kriget är ett typexempel på realistisk teori, där internationella relationer präglas av konflikt mellan stater som är giriga och styrs av hunger efter makt. Ett system med bipolära stormakter bidrar enligt neorealismen till en maktbalans vilket säkrar freden, medan multipolära system leder till väpnad konflikt och oro. Realismen betonar det faktum att det var två stormakter som stod emot varandra under relativt lika förutsättningar som gjorde att man lyckades de bibehålla långvarig fred under tiden efter andra världskrigets slut, från 1945 – 1990.

Liberalistisk teori har en större optimism när det gäller synen på människor och stater, som de ser som såväl resonliga som moraliska, med en förmåga att utvecklas och förändras. Dialog och förhandling är det bästa medlet i en konflikt, och militära lösningar bör sättas in först när alla andra alternativ är uttömda. Liberalistisk teori har en stark tro på att demokratiska länder håller fred med varandra. Interdependsskolan lyfter fram vikten av ekonomisk samverkan mellan länder där det finns en ömsesidig relation. De materiella kostnaderna som det innebär att ge sig in i en militär konflikt är så stora att de begränsar staters vilja att ge sig in i krig. Demokratisering, ekonomisk frihet och ekonomiska relationer länder emellan är därför nyckeln till hållbar fred, enligt liberalismen.

Svensk utrikespolitik har förändrats i sin politiska inriktning under 1900-talets andra hälft. Den svenska neutralitetspolitiken som av många anses ligga till grund för 200 år av fredstid har istället enligt Ulf Bjereld vid flera tillfällen snarare varit maktpolitiska omständigheter och tillfälligheternas spel som hållit Sverige utanför krigshandlingar. Bjereld beskriver den svenska neutralitetspolitiken som betydligt yngre än 200 år, och det var först under första världskriget som Sverige avgav en officiell neutralitetsförklaring.

I början av kalla kriget var den så kallade Undénlinjen central i svensk utrikespolitik, uppkallad efter Östen Undén som var utrikesminister mellan 1946-1961. En linje som i stora drag hade stor tilltro till folkrätten och internationella förhandlingar där Sverige höll en relativt aktiv roll i FN. Liberalismen hyser stark tilltro till internationellt samarbete och anser att internationella organisationer är nyckeln till en hållbar fred mellan länder. Utifrån detta kan Undénlinjen tolkas som en liberal hållning enligt det teoretiska perspektivet institutionell liberalism, vilken poängterar vikten av regelstyrda internationella system baserade på kollektiv säkerhet och respekt för internationell lag. Sveriges neutrala hållning visade sig främst i att Sverige vinnlade sig om att hålla goda relationer med både Öst och Väst, men utan att ingå i militär allians med någon sida. Efter andra världskrigets slut fördes diskussioner mellan de nordiska länderna om att bilda ett skandinaviskt försvarsförbund, där Norge, Sverige och Danmark skulle komma till varandras försvar i händelse av krig. Norge ville att detta förbund på något sätt skulle kopplas till Nato, medan Sverige bestämt hävdade att de måste stå fria från stormaktsblocken. Eftersom de inte kunde enas, valde länderna istället olika säkerhetspolitiska vägar. Sverige var tydlig med att inte ingå i militära allianser, men hela tiden med ett relativt starkt försvar som skulle skydda oss i händelse av krig. I denna händelse kan tydliga realistiska tankar ses, där Sverige försökte positionera sig strategiskt utifrån ett militärt perspektiv. Det egna intresset var så stort att de var beredda att till och med gå in i konflikt och försvara andra länder för att försäkra sig om att de andra skulle göra det samma.

Från 1960 till kalla krigets slut tog den så kallade Palmelinjen över svensk utrikespolitik. Sverige tog en mer aktiv ställning som ”moralisk stormakt” och började frångå den tidigare västdominerade politiken. Sveriges engagemang i frågor gällande tredje världen ökade och Sverige drev en öppen kritik gentemot brott mot mänskliga rättigheter runt om i världen, oavsett om dessa begåtts av USA i Vietnam, eller av Sovjet i Afghanistan. Utåt sett förekom diplomatiska konflikter med USA på grund av detta, men bakom kulisserna samverkade Sverige allt mer militärt med Västblocket. Detta militära samarbete var en reservplan för Sverige, om Sovjet skulle angripa landet militärt skulle Sverige kunna förlita sig på stöd från Västblocket och omgivande Natoländer. Denna helgardering är ett typexempel på realism, där stater ser till egennyttan i första hand, och agerar internationellt utifrån ett nationellt egenintresse. Detta ökade samarbete med Natoländerna ledde till en minskad trovärdighet för Sveriges neutralitetspolitik.

Efter kalla kriget lämnade Sverige formuleringen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” till omskrivningen ”Sverige är militärt alliansfritt”. Trots detta är Sverige starkt knutet till Nato genom samverkan i Partnerskap för fred och gemensamma militära övningar. Även om Sverige fortfarande rent formellt är alliansfritt i den meningen att landet inte är fullvärdig medlem i någon militärallians, har Sverige tagit en allt större roll i militära insatser runt om i världen, även under Natos flagga.

Efter Kalla krigets slut har svensk utrikespolitik återigen förändrats drastiskt mot en rakt igenom liberal hållning. Grundtanken i modern neoliberalism är samarbete och en stark tro på att ekonomisk samverkan, handel och globalisering leder till hållbar fred. Stater samarbetar och håller fred om den kalkylerade vinsten av samarbete är tillräckligt stor, och genom ekonomiska globala organisationer såsom Internationella valutafonden, EU, Världshandelsorganisationen (WTO) har liberal teori haft stor genomslagskraft i internationell politik. Genom Sveriges medlemskap i EU har Sverige tappat något av den utrikespolitiska handlingsfriheten, istället förväntas Sverige medverka i unionens gemensamma säkerhets- och utrikespolitik. I FN har Sverige gått från att under Palmelinjen mest rösta till förmån för tredje världen, till att nu rösta med EU-stater, och i den nationella utrikespolitiken har bistånds- och tredje världen frågor sjunkit tillbaka till förmån för Europafrågor.

Enligt min mening har Sverige under hela det kalla kriget och till idag agerat dubbelt på den internationella arenan. Utåt sett har landet agerat på ett sätt, men inofficiellt eller under ytan har det agerat på ett helt annat sätt. Sverige varit noga med att inte officiellt ta ställning för den ena eller den andra sidan, men i praktiken har Sverige under kalla kriget haft olika typer av strategiskt samarbete med Väst, samtidigt som de fört en retorik som kan tolkas som sympatier för Östblocket, allt för att skydda landets egna intressen. Detta agerande är för mig i grunden realistisk teori, men där liberala metoder använts som verktyg. Idag kan samma tendenser ses, när Sveriges relationer med Nato är starka och där vi är med i insatser under deras flagg, men officiellt är det inte aktuellt att vara medlem i Nato.

Referenser
– Heywood, Andrew, 2014. Global Politics. Second edition. Palgrave foundations
– Brommesson, Douglas & Ekengren Ann-Marie (red.), 2011. Sverige i världen. Andra upplagan, Malmö: Gleerups.

Kommentera