Mina anekdoter från kontakter med polisen… som privatperson

RJ2016

Med anledning av dagens uppgift om det kränkande och främlingsfientliga uttalandet från en polis i samband med ett polisingripande i Emmaboda kände jag starkt behovet av att berätta om mina erfarenheter av polisen. På inget sätt vill jag jämföra det som hänt i dagarna med mina erfarenheter, men det gjorde mig påmind av vad jag har varit med om.

Jag har haft ett nära och bra samarbete med polisen i min roll som kommunpolitiker och som tidigare ansvarig för urbant utvecklingsarbete. Jag har förtroende för institutionen som sådan, men som privatperson har jag haft mindre trevliga upplevelser.

För ett par år sedan saknade jag körkort. Reglerna säger att du får köra med ett utländskt körkort i ett år i Sverige, men att du därefter måste söka svenskt körkort. Av olika anledningar dröjde det för mig innan jag bestämde mig för att satsa på allvar. Vi gick till körskola, min fru gjorde handledarutbildningen tillsammans med mig och jag började övningsköra med henne vid min sida. Helt enligt konstens alla regler.

En dag när vi är på väg från stan till Rottne för att hämta barnen på skolan ser vi en polisbil inbackad i en allé, strax efter en kurva. Jag kör först och har två eller tre bilar bakom mig. Så snart jag har passerat svänger polisbilen ut och kör efter mig. Bilen följer mig ända till skolan, in på skolgårdens parkering. Jag hoppar ut för att hämta mina barn, som tillsammans med kamrater och skolpersonal blir vittnen till hur två uniformerade poliser stiger ur bilen och ber att få titta på mitt körkort. Jag svarar att jag har inget körkort, men jag har papper som visar att jag får övningsköra med min fru. Vi visar upp dessa papper, hennes körkort och övningskörningsskylten som ligger i bakluckan, på den lilla hyllan, där den trillat ner från fönsterlisten där den brukar sitta. När jag frågar varför de följt efter mig hela vägen in på skolgården svarar de att det är bara en rutinkontroll. Jag kan inte glömma den obehagskänslan jag hade, men hade inget att sätta emot när de frågade ut mig inför ögonen på mina barn och deras kamrater.

I denna veva ringer även en journalist upp mig för att ställa frågor om en händelse i politiken. Under samtalets gång börjar han ställa frågor om mitt körkort. Enligt honom går det rykten att jag skulle köra omkring utan körkort, vilket jag bekräftar, men med tillägget att jag faktiskt övningskör och har alla dokument i ordning.

Veckorna gick och jag tog mitt körkort. Ungefär två veckor efter att jag fått körkortet kör jag genom stan. Jag är på väg från kommunhuset till Araby, och i rondellen vid Spetsmossen möter jag en polisbil som kommer från Arabyhållet. Våra blickar möts och jag ser hur han reagerar när han ser mig och vänder i rondellen för att köra efter mig. Han kör efter mig ända in på parkeringen vid Dalbo, där han går ur för att konfrontera mig. Han ber att få titta på mitt körkort. Han berättar att han vet precis vem jag är, och säger mitt namn och min adress, och att han vill se mitt körkort. Att det går rykten om att jag kör bil utan körkort. Jag frågar då om han inte borde ha kollat upp informationen innan han går ut och förföljer mig. En enkel slagning i registret hade kunnat visa att jag fått mitt körkort och att det inte finns någon som helst anledning att följa efter mig för att kontrollera detta. Jag kände mig trakasserad av hans beteende men hade inget att göra annat än att visa mina dokument som han begärde av mig.

Vid två tillfällen i samma månad händer alltså detta. Jag tog kontakt med en vän som har insyn i polisorganisationen och frågade om detta är normalt beteende, varpå han svarade att det hela låter väldigt märkligt, och att om det skulle hända igen skulle jag behöva agera. Självklart hände det inte igen, det verkar som de visste precis inom vilka ramar de kunde röra sig utan att det skulle kunna leda till något. Aldrig någonsin lyfte jag detta i mina yrkesmässiga kontakter med polisen. Jag vet att skilja på vad som är privat och vad som hör till mitt arbete, och vårt professionella samarbete påverkades aldrig av detta.

Under min tid som kommunpolitiker fick jag då och då ta emot hotelser och trakasserier. Allt från otrevliga vykort till min hemadress, till Blatten Rene med uppmaning att åka hem, till mail med samma innehåll, till att någon tog sig in på min arbetsplats på kommunen för att rita dit djävulshorn och svans på en tidningsartikel som satt uppsatt på anslagstavlan på mitt kontor. Många kollegor tyckte min reaktion var överdriven. Men jag undrar hur andra människor hade reagerat när någon gör intrång på ditt arbetsrum, bland dina privata tillhörigheter och börjar vandalisera. Jag tycker inte att det är något att rycka på axlarna åt.

Efter att jag avslutat mina uppdrag i kommunledningen i Växjö började livet så smått återgå till ett normalt vardagsliv, som de allra flesta lever det. Så en dag, efter att jag skickat in en insändare till Smålandsposten om en politisk händelse kommer det ett brev på posten. Brevet är skrivet på maskin och innehåller en lång rad hotelser, det talas om ”hembesök” och att jag borde ”passa mig”. Med i brevet är ett tidningsurklipp med min bild. På min panna har brevskrivaren ritat in ett kikarsikte. Brevet kom till vår adress skärtorsdagen 2015. Jag var på semester med barnen och min fru öppnade posten själv. Naturligtvis tog hon väldigt illa vid sig av innehållet i brevet. Påskhelgen gick och första vardagen efter ledigheten gick jag till polisen för att upprätta en anmälan. Jag ville egentligen inte göra en anmälan, men efter samtal hemma och med säkerhetsansvarig på kommunen tog jag beslutet att gå till polisen. Om något skulle hända är det ju alltid bra att det finns registrerat en anmälan, samtidigt som det känns viktigt att markera att detta inte är okej.

På plats hos polisen träffar jag en tjänsteman, som ifrågasätter varför jag ska göra anmälan. Personen ber mig fundera på saken ännu en gång innan jag går vidare och säger att detta inte kommer att anses vara något hot, på sin höjd skulle det rubriceras som ofredande. När jag förklarar att jag känner olust, framför allt för mina barn och min fru som riskerar att ta del av hot mot mig, svarar hen med en motfråga: har du aldrig berättat för din familj vad det innebär att vara en offentlig person? Som om kikarsikte i pannan med uppmaning att ”passa mig” och tal om ”hembesök” skulle vara något naturligt som vi bara ska acceptera, bara för att jag valt att engagera mig i politiken. Jag kände att jag inte behövde sitta och förklara mig för varför jag skulle upprätta en polisanmälan överhuvudtaget, vilket ledde till att jag gick därifrån, och ingen polisanmälan gjordes. Fler brev har kommit efter denna händelse, förmodligen från samma avsändare, men jag har inte gjort något åt saken.

Det krävs att man är stark som person för att kunna hantera händelser som dessa, och det är det inte alla som är. Självklart tär det på en, framför allt blir man mer misstänksam och en känsla av ensamhet infinner sig. Att jag står ensam med mina rädslor och mina känslor. Att inte känna sig uppbackad av de som är satta att beskydda oss är en farlig känsla. I längden leder det till misstänksamhet mot systemet och bristande förtroende för vårt rättssamhälle och våra myndigheter.

Jag skriver inte detta för att misskreditera polisen, jag vill absolut inte generalisera kring någon grupp av personer. Jag har fortfarande kvar mitt förtroende för polisen som myndighet, även om jag tappat förtroendet för enskilda poliser. Med mitt inlägg vill jag snarare lyfta fram hur viktigt det är att inte generalisera. Att inte utmåla alla av en viss kategori som likadana. Det är precis lika viktigt för mig att inte utmåla alla poliser på ett sätt, som det är för polisen att inte utmåla alla av invandrarbakgrund på ett sätt. När vi börjar generalisera och sätta stämpel på människor, det är då vårt samhälle börjar bli farligt.

Vad jag önskar nu är en polisledning som snabbt och tydligt sätter ner foten och markerar att det som nyligen hände i Emmaboda inte är ett accepterat beteende, att svensk polis har värderingar som inte stämmer överens med denna enskilde polismans beteende. Ingen kan förneka att oavsett vad som föregick händelsen så är det fullständigt oacceptabelt för en polis att uttrycka sig på detta sätt. Det finns inga förmildrande omständigheter. Utan att invänta resultatet av en förundersökning borde det klargöras redan nu att polisledningen fördömer detta agerande. Ingenstans i rapporteringen under dagen har jag kunnat se detta. Tyvärr.Det som istället har synts i media under dagen är uttalanden om att detta är ”oproffsigt” och emot ”kraven man kan ha på anställda inom polisen” För mig är det ett kollektivt försvar för en poliskår, som blandar ihop två olika ärenden. Vad som hände på asylboendet innan polisen ingrep mot mannen är en sak, och har inget att göra med polisens agerande gentemot honom. Som polisforskaren och lektorn på Polishögskolan uttrycker det: ”Det är ett helt olämpligt agerande. Det är oacceptabelt och rasistiskt.” Men när ska vi få höra polisledningen säga samma sak?

Kommentera