I dagarna har vi kunnat ta del av en dom i Skaraborgs tingsrätt, där en våldtäktsman döms till skyddstillsyn – inte fängelse – för våldtäkt på en 13-årig flicka i Mariestad. Åklagaren Åke Nyqvist är nöjd med domen och tänker inte överklaga. Kommande reflektioner bygger jag på det som framkommit i media, jag har inte själv tagit del av domen.

Detta fall väcker så många frågor hos mig. Det är märkligt och oroväckande på så många sätt. För det första: Anledningen till att förövaren endast döms till skyddstillsyn är hans låga ålder. Men enligt det pass han använt sig av för att resa in och söka asyl i Sverige med är han myndig. Det dokument som en svensk myndighet har använt för att behandla asylansökan med, och som en annan myndighet, Skatteverket, har använt för att folkbokföra honom med anses nu av rätten inte kunna ligga till grund för att bestämma hans ålder. Istället har domstolen litat på kopior på kopior av födelsebevis från Jemen för att bevisa att han bara är 16 år gammal. Kopior på kopior är aldrig någonsin tillräckliga för att ligga till grund för folkbokföring i Sverige, på den punkten är Skatteverket benhårda i alla lägen, vare sig det gäller vigseldokument, dödsfallsintyg eller födelsebevis. Men i en svensk domstol visar det sig fungera alldeles utmärkt att använda inte bara kopior, utan även kopia på kopia, som underlag. Hur ska vi kunna motivera för en nyanländ att hans kopia på vigselintyg inte är tillräcklig för att registrera civilståndet hos Skatteverket, men en kopia på kopia på ett födelsebevis mycket väl kan vara underlag för att minska straffet i en svensk domstol. Jag förstår inte logiken.

Den andra frågan domen väcker är åklagarens roll i det hela. En åklagares uppgift är att föra samhällets talan, att stå upp för brottsoffret och se till att förövaren döms till rätt straff. En åklagares uppgift är inte att se till den åtalades bästa, det är försvarsadvokatens uppgift. Åklagarna i detta fallet har helt förbisett sin skyldighet när de tog tillbaka yrkandet om utvisning med hänvisning till att våldtäktsmannen har etablerat sig väl i Sverige. De ignorerar helt det faktum att förövaren gjort sig skyldig till ett grovt brott, som i normalfallet skulle ge 2-6 års fängelse och därmed kunna ligga till grund för utvisning enligt utlänningslagens åttonde kapitel. Åklagarna har inte fullgjort sin skyldighet gentemot brottsoffret och gentemot staten, och jag är förvånad över tystnaden från advokatsamfundet i denna fråga.

Slutligen, och kanske mest oroväckande är de konsekvenser för framtida domar som detta fall kommer att få. Svensk domstol är uppbyggd på ett system där en dom blir praxis för kommande rättsfall. Idag saknar vi vägledande praxis för vilka beviskrav som finns gällande åldersbestämmelser, men det borde vara oacceptabelt att godta en åldersbestämmelse på kopior av kopior utan att göra en medicinsk åldersbestämning, vilket åklagaren aldrig åberopat i detta fall. Jag hoppas av hela mitt hjärta att denna dom inte kommer att bli vägledande för liknande fall i framtiden, men mina förhoppningar på att det ska infalla är tyvärr inte höga.