Podemos – Inte så speciella, en av Europas många populister!

Häromdagen skulle jag läsa en artikel – Old and New Media Logics in an Electoral Campaign: the Case of Podemos and the Two-Way Street Mediatization of Politics Andreu Casero-Ripollés, Ramón A. Feenstra, and Simon Tormey – och göra en kort analys av ett citat som jag själv skulle välja från artikeln. Artikeln handlar om Podemos, vänsterpopulister i Spanien. Här nedan kan ni läsa min analys utifrån ett medialiseringsperspektiv.

Using new media enhanced the decentralisation logic in the creation of SNS profiles. Each Círculo became responsible for employing its own accounts on digital platforms. The principle of openness led to the proliferation of hundreds of accounts on social media carrying the Podemos brand, in some cases resulting in concurrent accounts on Facebook or Twitter for a single Círculo. Each one decided autonomously regarding the community managers of these networks, which created a chaotic dynamic (McNair 2006) among digital media spaces for citizens’ political participation. Podemos managed to promote a connective logic among its actors (Bennett and Segerberg 2012), in which multiple nodes interact freely and autonomously in the creation, promotion, and diffusion of their individual political agendas. (Casero-Ripollés, A., Feenstra, R.A. & Torney, S. 2016; p.20)

De nya digitala medierna har lett till att politiker är mer exponerade och granskade än någonsin tidigare. Minsta snedsteg eller felaktig formulering kan leda till oanade konsekvenser. Överallt kan politiker granskas, vem som helst kan filma och lägga ut klipp på nätet och politiker tappar lätt kontrollen över vad som skrivs om dem på olika plattformar. I fallet Podemos valde de att själva bli en del av denna arena och skapade via s.k. Circulos mängder av Facebook-sidor och Twitterkonton där deras budskap och tankar spreds till en större publik vilket kan anknytas till vad Thompson beskriver som medierad Kvasi-interaktion, där producenten av ett budskap riktar sig till en obestämd uppsättning av potentiella recipienter och där kommunikationen är monologisk snarare än dialogisk.

Till det yttre kan en vid en första anblick tolka detta som datormedierad interaktion med interaktion mellan sändare och mottagare. Utifrån vad vi kan utläsa av artikeln verkar Podemos inte vara intresserade av dialogen. De använder Circulos och sina medlemmar som ett sätt att låtsas att skapa diskussion och dialog medan de i själva verket är mest intresserade av att nå ut med sitt budskap till så många som möjligt, snarare än att ta till sig åsikter från medlemmarna. Detta har medlemmarna dock upptäckt och har i stor utsträckning tappat förtroendet för partiet, vilket syns såväl i tappade medlemssiffror som i minskat valresultat.

Vi drunknar i budskap och nyheter och som medborgare måste vi lära oss att sålla och vara källkritiska, men det uppdraget blir allt svårare ju mer information som flödar omkring oss. Än mer information att ta ställning till blir det ju när politiker går in på journalistens arbetsområde och börjar producera egna nyheter på TV, You-Tube och andra sociala medier men även i traditionella medier som tidningar etc. Podemos började redan 2010 med en TV-kanal och Talk-show, men utan att använda partinamnet, först 2014 lanserade de sig som ett politiskt alternativ. Gränsen mellan det uppenbart politiska och det uppenbart journalistiska blir otydlig.

En fråga jag utifrån ovanstående vill lyfta är att reflektera kring vad som händer med vår demokrati när gränserna suddas ut mellan politik och journalistik och där det blir svårt för medborgaren att avgöra vem som är avsändare av ett budskap.

Referens
http://repositori.uji.es/xmlui/bitstream/handle/10234/161683/casero_2016.pdf?sequence=1