Andan från Anchorage
I maj stod jag vid vattnet i Tallin, d var sista gången med Euroregion Baltic, Östersjön låg blank och nästan stilla den morgonen.
På andra sidan, i öster, ligger Ryssland och det krig som utgår därifrån är inte långt bort. Det är lätt att glömma. På kartan ser det bara ut som ett hav mellan oss.
Nu, några månader senare, läser jag en text som får det att svida till. Det har gått ett år sedan Trump tog emot Putin i Alaska, ett år sedan alla pratade om “andan från Anchorage”, en ny ton, ett samtal, kanske till och med en väg ut ur det värsta kriget i Europa sedan andra världskriget.
Den andan finns inte kvar, freden blev aldrig av, kriget trappades upp och fler civila dör nu än på mycket länge.
Vad hände egentligen? Jag vet inte exakt vad som sades bakom de stängda dörrarna i Alaska, det gör ingen utanför rummet.
Ryssland har hela tiden hävdat att det fanns någon sorts överenskommelse, ett “kompromissförslag”, kallade deras utrikesminister det. USA säger tvärtom: det fanns ett förslag, men aldrig ett avtal, för hade det funnits ett avtal, hade kriget tagit slut.
Där någonstans, i glappet mellan de två versionerna, dog hoppet.
Det fanns ett papper, tjugoåtta punkter, sedan nedbantat till nitton. Det publicerades aldrig officiellt, det blev aldrig verklighet, de direkta samtalen mellan Ryssland och Ukraina sprack tidigt i år, som så ofta, på frågan om mark, vem som ska äga vad.
Sedan hände det som kanske gör mest ont att skriva: världen tittade bort, USA:s uppmärksamhet drogs till kriget mot Iran, det sista kärnvapenavtalet mellan stormakterna fick tyst löpa ut, ett möte mellan de två utrikesministrarna i somras varade i en halvtimme.
En halvtimme, om ett krig i Europa.
Våld aldrig bygger tillit. Båda sidor är övertygade om samma sak: att mer våld ska ge dem ett bättre läge vid förhandlingsbordet.
Ryssland pressar på i Donbas, Ukraina slår tillbaka mot bränsledepåer och hamnar långt inne i Ryssland och har tvingat fram undantagstillstånd på Krim och stängt av exporten över Svarta havet. Missilerna faller över Kyiv.
Mitt emellan står människorna, i lägenheterna, på vägarna, vid kajen.
Jag har skrivit det förr, i helt andra sammanhang: tillit byggs inte med makt, den byggs nerifrån och upp, i det lilla, mellan människor som vågar stanna kvar när det skaver. Det gäller en parkering i Halmstad, det gäller också, på ett mycket större och mörkare plan, mellan nationer.
Du kan tvinga fram en gränslinje på en karta, du kan aldrig tvinga fram en fred i människor.
Jag brukar kalla mig otålig optimist och jag tänker inte sluta i mörker den här gången heller, men jag tänker inte heller låtsas att det är ljust, det vore att svika allvaret.
Det jag håller fast vid är det här: Europa kan inte titta bort, Östersjön är ingen gräns mot något avlägset, det är vårt grannskap, det är vårt vatten, allt jag ägnade år åt i Euroregion Baltic handlade i grunden om samma enkla sak, att bygga relationer över vatten och gränser, tålmodigt, i vardagen, långt innan någon rubrik. Det låter litet bredvid stormakternas spel, men jag är övertygad om att det är där en fred, en dag, måste börja byggas igen.
Inte i ett rum i Alaska.
Utan nerifrån.