En speciell middag. En ny början.

Igår var en sådan kväll jag kommer att bära med mig länge.

Vi hade en sista middag tillsammans hemma, hela familjen samlad, för sista gången på ett tag. Imorgon flyttar Lucas hemifrån och börjar ett nytt kapitel i sitt liv. Det är stort. För honom, men också för oss som föräldrar.

Jag är så stolt. Lucas har redan hunnit med så mycket, från sitt utbytesår i USA till starka insatser i skolan och livet. Nu är det dags för nästa steg, och jag vet att han kommer att fortsätta växa som människa. Han är klok, modig och varm och jag vet att världen kommer att möta honom med möjligheter.

Men det gör ont också. För oss föräldrar är det en känslomässig berg- och dalbana. För Therese är det lite extra känslosamt. Först Lucas och nästa vecka är det Ellinors tur att lämna hemmet. Ett tomrum uppstår, men också en stolthet som inte går att beskriva med ord.

Att se sina barn ta sina första egna steg ut i vuxenlivet är en påminnelse om vad som verkligen betyder något. Att ge dem rötter och vingar. Vi har försökt göra just det. Nu är det deras tur att flyga.

Och det här är också en påminnelse till mig själv och kanske till dig som läser; om hur viktigt det är att stanna upp ibland. Att ta tillvara på samtalen vid matbordet, skratten över en kopp kaffe, och de där små stunderna som plötsligt blir stora.

Tack, Lucas. För allt du är. Och för allt du kommer att bli.

Te amo, hijo.