Lev livet. Lev stunden. Lev för fan!
Det har gått nästan en vecka sedan jag kom tillbaka från Chile. En resa som var allt annat än en vanlig semester. Jag åkte dit för att träffa min pappa, umgås med honom och hjälpa till att ordna ett äldreboende åt honom. Det var ett beslut fyllt av känslor, en balansgång mellan hjärta och förnuft. Jag fick vara “the bad guy”, den som tog de rationella besluten när känslorna ville något annat.
Men nu är det gjort. Min pappa är på väg till ett riktigt fint boende i Chicureo, strax utanför Santiago. Det är en plats med lantlig charm, men ändå exklusiv, en bra miljö för honom att få den omsorg han behöver.
Resan handlade också om något ännu djupare för mig. Jag besökte min mammas grav för första gången. När hon begravdes kunde jag inte vara där – pandemin satte stopp. Sorgen har funnits med mig sedan dess, en sorg jag burit i hjärtat utan att riktigt kunna släppa ut. Men nu fick jag ett avslut. Jag stod där vid hennes grav, andades in luften, kände närvaron, och släppte taget om den del av sorgen som hållit mig fast. Livet måste gå vidare.
Två veckor i Chile. Två veckor fyllda av viktiga stunder. Jag fick vara med min pappa, men framför allt fick jag umgås med min bror – han som jag älskar så otroligt mycket. Jag träffade mina vänner, och det slog mig hur fantastiskt det är att tiden inte förändrar vissa band. Vi är fortfarande vänner, och allt känns precis som det alltid gjort. Jag fick också träffa deras familjer, deras barn, deras liv. Det var underbart.
Men den här resan gav mig också något mer. En ny insikt.
Min mamma lärde mig att livet är till för att levas. Att pengar inte är livet, men att de hjälper en att uppleva det. Att man inte ska vänta med att leva tills man är gammal, utan använda sina resurser medan man fortfarande har kraften att njuta.
Och nu, när jag såg min pappa med alzheimer, insåg jag en sak till: Livet är stunder, inte minnen.
Minnen kan blekna, försvinna eller förändras. Men stunden… stunden är nu, den måste upplevas, den måste kännas, den måste njutas!
Så från och med nu tänker jag sluta försöka fånga allt på bild. Jag ska sluta filma konserter och istället sjunga med. Jag ska sluta planera för morgondagen och istället leva idag.
Så mitt budskap till dig är enkelt: Lev livet. Lev stunden. Lev för fan!
