Idag följde jag med min son till basketträning med Ravens på Centrumskolan på Araby. På väg till träningen visade han mig hur han brukar gå mellan lägenheterna i området när han åker bussen från skolan på Norremark till träningen på tisdagarna.

Inne i idrottssalen var det fullt ös, de båda tränarna körde hårt med barnen, och en tränare kom fram till mig och berättade hur roligt han tyckte det var att följa killarna i deras utveckling, inte bara på basketplanen, utan även som personer. Jag är så imponerad av deras engagemang, passion och den tid de lägger ner på våra barn.

I omklädningsrummet stötte jag på föräldrar som kom för att hämta sina barn, vi stannade upp och stund och pratade om laget, och jag berättade hur bra jag tycker det är att det finns barn från olika delar av Växjö.

Jag är så glad över att min son får ha ett så rikt liv. Att vi ger honom möjligheten att växa som människa, att självständigt ta sig med buss inom staden, att vi inte låter förutfattade meningar och rädsla styra oss. Att han går i en skola med barn från alla möjliga platser i kommunen och med olika kulturell och social bakgrund. Vad begränsat livet blir när det levs på en och samma geografiska plats, med samma människor i klassen, i laget, på gatan, Dag ut och dag in. Jag hade inte en sådan uppväxt. Jag växte upp i en mångmiljonstad, och med vänner i många olika stadsdelar tog jag bussen till fotbollsträningar, simning, skola, fester och vänner. Nu har jag möjlighet att ge min son lite av den känslan, och kan se hur det får honom att växa som person, få självförtroende och mod. Jag hade önskat att fler hade insett vilken förmån det är! Min fru hade inte den möjligheten. När hon växte upp kunde hon inte ens välja vilken skola hon skulle gå i. Vilken oerhörd begränsning av friheten!