Mina idéer äger jag inte, jag bara tänker dem
Ibland blir jag trött på debatten i vårt samhälle. Det är alldeles för ofta vi hamnar i fattiga diskussioner som fastnar i sakpolitik och enstaka frågor. Jag längtar efter ett samtalsklimat där det är tillåtet att tänka stort och våga ifrågasätta rådande normer, utan att bli kallad för olika negativa påhopp eller förminskas av de som inte tänker lika.
För att exemplifiera; för några dagar sedan lyfte Oliver Rosengren ett resonemang på Twitter om huruvida det inte borde vara rimligt att de som vägrar vaccinera sig av ideologiska skäl ska få betala lite högre vårdavgift om de skulle insjukna i Covid-19. Det är en stor fråga som inte kan lösas på ett enkelt sätt, och som Oliver inte hade något anspråk på att genomföra, och som han vet inte kan drivas på ett regionalt plan. Han ville bara resonera kring tankarna, där det som ligger i botten handlar om hur välfärd finansieras, i relation till individens enskilda ansvar. Men i dagens debattklimat är det inte tillåtet att öppna för nya tankar och ställa frågor, utan att du per automatik måste vilja genomföra dessa i praktiken. Men ibland vill man bara lyfta frågan och diskutera öppet, bolla argument och väcka tanken.
Det dröjde inte länge innan Malin Lauber (S) på Facebook lade upp en skärmdump på Olivers inlägg och ställde en öppen fråga till regionstyrelsens ordförande Mikael Johansson (M) om detta var något som Moderaterna i Kronoberg ställer sig bakom. Snabbt började diskussionen i hennes kommentarsfält, där människor skrev ganska otrevliga kommentarer om Olivers person, om hans ”vidriga människosyn”, att han är ett ”troll” etc. Inget av dessa inlägg har i skrivande stund vare sig kommenterats eller modererats av Malin, inte heller har hon valt att kommentera de inlägg som Oliver själv skriver i hennes kommentarsfält, där han bemöter kritik och frågor han fått och utvecklar sitt resonemang. Det visar tydligt att Malin inte har något som helst intresse av att föra en öppen diskussion om en stor fråga.
Idag ser jag tre problem i det politiska debattklimatet
- Det som är moraliskt korrekt
I dagens debattklimat ska du tycka lika som den allmänna normen och vad som räknas som moraliskt korrekt. Men enligt vem? Vems moral är det som styr? Så länge som det är ”rätt” ideologi så går du fri från motståndarnas personangrepp och påhopp. Att kategorisera något som moraliskt inkorrekt är det perfekta vapnet som kan användas av det som kallas minoriteternas diktatur, där minoriteten bestämmer vad som är rätt och fel. Hur många gånger har vi inte blivit kallade blåbruna utan någon som helst reflektion till vad det verkligen betyder att pådyvla någon det begreppet. Dessutom är det väldigt tydligt att de som gillar att moralisera över andra plötsligt håller tyst när det är de själva som sitter i ett moraliskt dilemma. Exempel på detta finns det gott om.
- Brist på ork
Människor gillar att tycka till om det mesta men vi måste orka diskutera idéerna utan att komma till sakfrågorna, men den orken saknas. För att på allvar kunna diskutera krävs det att du anstränger dig och tänker, vilket många människor inte orkar, det tar ju tid och energi att tänka. Men för att bara tycka till behöver du inte anstränga dig, du behöver inte ens fakta. Allt blir svart eller vitt, och det gör diskussionen fattig enligt mig.
- Sakfrågornas elände
Alla diskussioner fastnar i sakfrågor. Sakfrågorna är viktiga, då de löser specifika problem i samhället, men det är som att vi har glömt att det är de stora idéerna som har transformerat och utvecklat vårt samhälle. Vi måste låta idéerna få större utrymme. Tyvärr har det alltid varit högerns problem, att alltför lätt trilla ner i sakfrågorna och glömma de stora idéerna, tvärtemot det som vänstern lyckats med. Sedan industriella revolutionen har socialismen pekat ut kapitalismen som den onda sidan, och fortfarande är det en bild som de lyckas förmedla. Men utan högerns samhällsmodell och kapitalismen hade vi aldrig nått den utveckling vi idag ser världen över. Men den berättelsen lyckas inte högern förmedla, och det är vårt största dilemma.
En arrogant, men samtidigt väldigt ödmjuk mening jag har sagt om mig själv får avsluta denna reflektion: ”Mina idéer äger jag inte, jag bara tänker dem”.