En tuff dag som påminner mig om att det gör ont

Idag är det två år sedan som min mamma gick bort. En tuff dag som påminner mig om att det gör ont. Jag känner mig lite ensam men ser med glädje på den tiden som vi hade tillsammans.

Sorgen finns inom mig när jag konstaterar att jag måste gå tillbaka till maj 2018 för att hitta bilder på henne och mig tillsammans. Mi mamita.

Många tyckte att jag var dum och galen för att jag gjorde så att de flög från Santiago till Amsterdam och inte till Sverige. Jag ville hämta mina föräldrar där för att köra dem till Sverige. Det var inte dumt, det var verkligen uttänkt in i minsta detalj:

• Jag ville visa världen! Hon tog mig till jorden, jag ville ge chansen att visa så mycket som möjligt av den! Nederländerna, Tyskland och Danmark!
• Jag ville ha min mamma bara för mig under många dagar, hela tiden och det fick jag! Fina dagar, hotell, resor, fina platser som vi besökte och många timmar i bilen för att prata! Älskade att titta på henne i backspegeln, hon var där med mig, för mig!

Hon och pappa bodde med oss i tre månader i Växjö, i vår lägenhet på Nygatan. Det var de sista tre månaderna som jag hade fysisk kontakt med henne.

På grund av pandemin kunde jag inte resa till Chile när hon dog. Min bror organiserade så att de kunde sända hela ceremonin live, jag höll tal live från min lägenhet i Icon. Therese spelade trumpet också live från Icon i slutet av ceremonin.

Mitt liv framför en skärm. I januari 2022 kunde jag se min mamma döende i sin säng på sjukhuset, jag kunde vara med henne i hennes sista timmar. Japp, mitt liv framför en skärm. Idag är jag med också live på minnesstunden från kyrkogården. Mitt liv framför en skärm.

En av bilderna visar min mamma som ser horisonten. Hennes ögon finns i mina nu.