Varför jag valde fel sida av tåget och vad det säger om Sverige

Jag valde medvetet att sätta mig bredvid en mörkhyad kvinna på tåget. Inte av medkänsla utan av ren kalkyl. Jag hade rätt.

Vi hade knappt hunnit. Flygplanet från Tallinn var försenat, tiderna var tajta och Kastrup brusade av folk med för många väskor och för lite tålamod. Det var mitt sista möte som representant för Region Kronoberg, Euroregion Baltic, och jag bar med mig fina minnen och en väska som var lite för tung. Min kollega Lavinia skulle ta tåget mot Alvesta, jag mot Halmstad. Vi hann båda.

Men det är inte det resan handlar om.

Det typiska på Kastrup är att folk får panik när tåget rullar in, jag förstår det, många människor, många väskor, känslan av att man inte hinner. Den här dagen var det dessutom järnvägsarbete, vilket innebar en extra förflyttning till de tillfälliga spåren på marknivå. Stressen satt i kroppen på alla.

När jag klev in i vagnen öppnade sig ett val framför mig: fyra lediga platser till vänster, fyra till höger.

Till höger satt en kvinna, kring femtio år, invandrare med mörk hud.

Jag var trött. Mitt resonemang var enkelt och kyligt: Jag väljer höger, jag vet att de flesta inte kommer att välja den sidan i första hand. Det betyder att hon och jag med stor sannolikhet får sitta i fred, med plats och luft runt oss. De till vänster kommer att klämma ihop sig fyra och fyra.

Precis så blev det.

Fördomsfullt att tänka så? Kanske. Men jag har sett det för många gånger för att blunda för det, jag ser hur folk väljer att stå hellre än att sätta sig bredvid mig. Hur ögonen söker sig bort. Hur jag blir sista alternativet.

Jag är en stark person. Jag analyserar, resonerar och sätter saker i perspektiv. Jag har en bra uppfostran, goda utbildningar bakom mig och har rest tillräckligt mycket för att förstå att människors beteende sällan handlar om ondska, utan om omedvetna mönster, om det som vi aldrig ifrågasatt tillräckligt.

Jag förstår dem som valde vänster sida, det gör det inte mindre verkligt.

Sverige har en strukturell diskriminering som vi sällan sätter ord på, den sitter inte alltid i ord eller handlingar, den sitter i val. I det tysta, snabba, halvmedvetna valet om var man sätter sig på ett tåg.

Den retorik som präglat politiken de senaste åren har inte minskat den känslan, den har förstärkt den.

Vad ser du? I ditt vardagsliv, i samhället runt dig, märker du de här valen? Jag är nyfiken, dela gärna dina tankar.