Från Bombmannen i Tumba till kommunfullmäktige i Växjö

På förra veckans kommunfullmäktigesammanträde i Växjö var den före detta Sverigedemokraten, numera politisk vilde med medlemskap i Alternativ för Sverige, Gustav Pettersson aktiv i talarstolen. I samband med att jag begärde ordet för att ifrågasätta innehållet i den debatt som uppstod kring en viktig fråga passade jag på att markera för Gustav att mitt namn var Rene, och inte Reno som han hade kallat mig hela dagen. Hans svar var att han skiter i vad jag heter och att jag borde lära mig riktig svenska för en gångs skull.

Flera personer i salen reagerade starkt, och många har hört av sig till mig på olika sätt efter händelsen och undrat hur jag klarade av att behålla lugnet och svara på det sätt jag gjorde. Många har visat förvåning och chock över det angrepp jag fick i talarstolen.

Tyvärr är jag inte själv vare sig förvånad eller chockad, snarare luttrad. Även om jag inte pratar om detta så har jag genom åren utsatts för kränkande ord, människors fördomar och ren rasism. Mycket av det jag har blivit utsatt för har hänt på grund av att jag är en offentlig person som engagerat mig politiskt. Som politiker hör det tyvärr till vanligheterna att få ta emot diverse oönskade hälsningar, men som i mitt fall förstärkts med rasistiska påhopp. Mina barn som är födda i Sverige av en svensk mamma har i brev uppmanats att vi ska åka hem till Chile där vi hör hemma. 

Som exempel kan nämnas att jag fått hundbajs inkastad i min trädgård, att jag har fått brev på posten med diverse kränkningar och även hot, där det allvarligaste var en bild på mig med ett kikarsikte inritat i min panna. Jag har fått ett flertal oönskade prenumerationer och ”gåvor” på posten med fakturor för beställningar jag aldrig gjort. När jag suttit på restaurang och ätit har jag blivit påhoppad och utskälld av personer som inte tycker som jag och som påpekar att jag är inte härifrån.

Förra året blev jag uppringd av polisen i Stockholm som ville informera mig om att jag fanns med på en lista som hittats i en dator hos en man som i media kallas för Bombmannen från Tumba. I samband med att man hittat sprängmedel, vapen och kemikalier i en sådan mängd så att de skulle kunna göra massiv skada hittade man även material i mannens dator där han hade kartlagt politiker, journalister och artister som i hans ögon var landsförrädare, ”arroganta blattar” och ”praktarslen” och nedtecknade planer på att genomföra någon form av attentat i Almedalen. Jag fanns alltså med mitt namn på denna högerextrema mans lista, som skulle kunna kallas för en dödslista, vilket jag fick veta genom ett samtal från polisen. (Lyssna gärna mer om detta i Hasse Aros podcast ”Fallen jag aldrig glömmer – Bombmannen från Tumba”)

Artiklar om mig i media följs alltid av diverse personangrepp i kommentarsfälten, som ibland får stå kvar alltför länge innan kommentarsfälten modereras av ansvarig utgivare. I tisdags var det inget undantag. Direkt när artikeln om diskussionen i kommunfullmäktige publicerades kom två inlägg i kommentarsfältet om mig som person och hur vidrig jag är, vilka så småningom plockades bort av Smålandsposten. 

Så när människor blir chockade över ett utspel i veckans kommunfullmäktige, vill jag berätta att det tyvärr inte är det grövsta jag blivit utsatt för. Tyvärr drabbar det inte bara mig som person, det påverkar naturligtvis mina barn och min fru på ett negativt sätt. Det medför oro och ilska bland de som står mig närmast, och det gör ont att se.

Jag kommer aldrig att förstå de som vill att vi ska möta högerextrema åsikter med tystnad. Tystnad har aldrig varit en lösning för att stå emot onda krafter. Aldrig någonsin! De som engagerar sig politiskt gör det för att de vill påverka i samhället, göra samhället bättre, minska orättvisor och utveckla vår gemensamma värld. Varför skulle vi vara tysta gentemot orimliga åsikter? Jag kommer alltid att ta den politiska debatten och hade önskat att alla velat göra samma sak. 

Det är lite anmärkningsvärt tycker jag att politiker från både höger och vänster gärna agerar kraftfullt och tycker till i vissa frågor, som när jag exempelvis lyfte diskussionen om att kommunfullmäktigemötena blev för långa och ifrågasatte om det var rimligt att vi satt och diskuterade samma frågor i flera timmar när klockan var 23 på kvällen. Då blev jag hårt ansatt av politiker från alla håll, som ansåg att jag ville tysta demokratin på något sätt. Det skrevs insändare, inlägg på Facebook, sms och telefonsamtal och debatten blev högljudd. Men när en ledamot i Växjös kommunfullmäktige gång på gång lyfter frågor som attackerar människor och invånare i vår kommun, då är strategin att man inte ska ta debatten och vara tysta – för att vi inte ska ge honom plats. Jag får inte ihop det.

Att människor med utländsk bakgrund utsätts för rasism och diskriminering är alldeles för vanligt förekommande i Sverige. Att politiker utsätts för hat och hot likaså. Det är ett allvarligt hot mot vår demokrati om detta i slutändan leder till att vanliga människor med åsikter inte vågar engagera sig i politiken, på grund av det hat och hot som detta kan medföra. 

Avslutningsvis vill jag markera att jag aldrig någonsin kommer att sätta mig ner och förhandla med partier som Sverigedemokraterna. Vi får aldrig glömma att Sverigedemokraterna i Växjö faktiskt var det parti som vid förra valet tyckte att personer som Gustav Pettersson var en tillräckligt bra kille för att representera deras parti i kommunfullmäktige. Om de väljer att rösta på vår politik är det upp till dem, men att förhandla och ta fram förslag tillsammans i Växjö kommun, det kommer jag aldrig någonsin att vara med på. Stockholm är Stockholm och Växjö är Växjö, tycker jag. Vad tycker ni?