Jag är ingen moralpolis, det borde fler politiker komma ihåg

Det var en kollega som sa det, halvt skämtsamt, halvt inte:

“Du är förvånansvärt svår att provocera.”

Jag tänkte på det ett tag, sedan förstod jag varför.

Jag bedömer inte andra, det är inte för att jag saknar åsikter, jag har gott om dem, det är för att jag tror på människor. Jag lever efter mina värderingar, men jag förväntar mig inte att alla andra ska leva som jag, det är en grundläggande skillnad.

Det är en skillnad som politiken ofta glömmer bort.

Jag har alltid haft en stark övertygelse: moral och politik hör inte ihop på det sättet många tror. Moralen tillhör individen, den är personlig, formad av uppväxt, kultur och livserfarenhet. Etiken däremot, principerna om hur vi behandlar varandra, hur vi fördelar resurser, hur vi bygger ett rättvist samhälle, den kan och ska vi diskutera gemensamt. Den hör hemma i politiken.

Men att kliva upp på en piedestal och läxa upp andra för hur de lever sina liv?

Nej. Lägg ner.

Det är för enkelt och det är tydligen också bekvämt, ända tills det drabbar en själv.

Jag har sett det för många gånger. Politiker som är hårdast mot andras brister är ofta de som hanterar sina egna sämst, det är inte ledarskap, det är distansering. Det är ett sätt att slippa titta i spegeln.

Det jag tror på är något annat: att ta ansvar för sina egna handlingar, att agera ansvarsfullt, att vara den förändring man vill se utan att kräva att andra ska följa efter.

Inte för att det är lätt utan för att det är det enda som är ärligt.

Vad tänker du, var går gränsen mellan att ha värderingar och att moralisera? Jag är nyfiken på din syn.