När makten centraliseras men ansvaret ligger kvar i regionerna
Jag har nyligen deltagit i en konferens i Bryssel om EU:s framtida budget. Det är lätt att tro att sådana samtal främst handlar om nivåer, procentsatser och fördelningsnycklar. Men det mest avgörande är något annat.
Det handlar om var makten placeras och vem som förväntas leverera resultaten.
Det som nu växer fram i diskussionerna om EU:s framtida budget är ett tydligt mönster:
mer inflytande koncentreras till medlemsstaterna, samtidigt som genomförandet i praktiken vilar på regionerna. Detta är inte en teknisk detalj, det är en strukturell förskjutning.
Europas stora paradox
Regionerna har den direkta kontakten med näringsliv, akademi och civilsamhälle, det är i regionerna som innovationer testas, där energisystem byggs ut, där infrastruktur planeras och där Europas konkurrenskraft i praktiken formas. Ändå riskerar regionerna att hamna utanför de avgörande besluten.
Vi ser alltså en paradox växa fram i EU:s styrning:
- Ansvar sprids ut
- makt dras ihop
Detta kan fungera under en tid, men i längden skapar det friktion, ineffektivitet och ett glapp mellan politiska ambitioner och faktisk leverans.
Regionernas roll i Europas konkurrenskraft
Europa står inför några av sina största prövningar på decennier: global konkurrens, industriell omställning, energisäkerhet och teknologisk suveränitet. Alla dessa utmaningar har en gemensam nämnare, de löses inte i abstrakta strategidokument, utan i konkreta regionala system.
Det är därför regionerna inte bara är genomförare av politik, de är strategiska aktörer.
Som ordförande i den regionala utvecklingsnämnden ser jag dagligen hur avgörande den regionala nivån är för att politiska beslut ska bli verklighet. Men för att lyckas krävs mer än ansvar, det krävs inflytande, långsiktighet och tillit.
Ett vägval för Europa
Den framtida EU-budgeten är inte bara en ekonomisk fråga. Den är ett uttryck för hur Europa ser på styrning, ansvar och ledarskap. Om regionerna förväntas bära genomförandet av Europas stora omställningar, måste de också vara en del av de strategiska besluten. Annars riskerar vi att bygga ett system där ambitionerna är höga men verktygen otillräckliga.
Frågan är därför inte om centralisering är effektiv på kort sikt, den verkliga frågan är: Hur länge fungerar ett system där de som ska leverera inte får vara med och bestämma?
Detta är en diskussion Europa behöver ta på allvar och regionerna måste vara en självklar del av den.
Det är därför jag konsekvent har valt att göra min röst hörd, överallt där den här frågan har varit aktuell.
Oavsett om samtalet har förts i Kronoberg, nationellt i Sverige eller på plats i Bryssel har jag lyft regionernas perspektiv.
Vårt arbete syns och det märks att regionerna räknas, när vi tar plats.